Ojoj med denna lilla gullevännen min, O. Nu har han fattat att det e där hemma mamma håller till om dagarna då han e, måste vara på dagis. Så nu gråter och protesterar han det mesta här hemma på morgonen istället. Gråter å säger att han ska vara hemma med mamma, och kan också säga det redan kvällen innan att han nästa dag ska va hemma. Och han förstår ju inte varför det inte går nu just.
Hjälper inte att förklara och "skylla" det på att babyn ska hållas inne. Jag vill inte att han skall förknippa det med att han inte får vara med mig. Så samvete som e dåligt från förr över att jag inte kan göra allt det han önskar: fara å cykla, krypa in i kojan i häckrabatten, hoppa i studsmattan, bli bärd i famnen osv, gör inte att samvetet mår bättre då han så starkt uttrycker sin önskan att få vara hemma med mamma. Tanterna på dagis vet om vår hemmasituation så d gör sitt för att finnas där som extra famnar åt O, och det har fungerat bra. Han leker å går an och har roligt där sedan då han kommer igång.
Sådär annars e det också jobbigt nu just, hormonerna som spelar mig spratt. Då dagarna går ut på att vila, LIGGA å vila, finns det massor med tid att tänka, fundera, vara rädd, känna oro och osäkerhet och ta sig an problem som kanske inte behöver vara det.
Jag funderar mycket på hur det skall gå om babyn föds nu redan, hur den börjar må, tänk om den e sjuk och hur det praktiskt fungerar med prematurvården här. Hur jag skall veta om den mår dåligt och vi borde åka in. Med O svängde det hastigt och blev lite bråttom så det e en rädsla som sitter kvar.
Känner en oro för hur vi får det ordnat med barnvakt åt O då vi måste åka in, fast det finns bekanta och organisationer och dagis och allt sånt så skapar det ändå en oro inom mig hur, när och vem vi skall ringa. Iom att läget e som d är, och babyn redan e placerad så lågt ner så menar dom att vi inte kommer att ha extra med tid att börja föra å ställa så mycket, utan vi skall in omgående. Och det tar en stund att ta sig till hospitalet också. Bilköerna här e inte att leka med om man råkar pricka in sig på en sådan tidpunkt.
Min kusin från södra Frankrike har lovat hoppa på tåget och komma upp sedan om det behövs, och hon e den närmsta som e här på kortaste tiden. Men det skall ju då passa med tågtidtabeller och sånt men det känns iaf lugnare för mig att veta att d finns någon som kan vara här relativt snabbt och som O känner. Det e rätt många skötare på intåg de närmasta veckorna så det skulle vara tur i otur om bebin skulle vilja se dagsljuset under just de veckorna.
Funderar också mycke på själva förlossningen, hur fungerar det här med det ena och det andra, tänk om vi inte förstår eller missar något av diskussionen kring åtgärder, bedövningar osv. Det mesta kommer att gå mig förbi så då beror det på sinnesnärvaron hos M i det läget, för engelska kunde dom inte. Det sa dom när vi var inne och fick sprutorna.
Om helst nätterna skulle vara lugnare men säkert arbetar mitt undermedvetna då och jag drömmer det ena och andra, drömmar och mardrömmar.
Men jag minns att min faster som e barnmorska sa då jag väntade O att det e vanligt med mardrömmar och konstiga funderingar då man e gravid, att jag inte skall bli rädd, så nu lever jag på de orden.
Det är också svårt att förklara så att någon annan skall förstå hur saker och ting upplevs och känns, och det e nog omöjligt för er som inte lever i min/vår situation just här, just nu.