Sura medresenärer

Hmm... Vilken hemresa! 

Vi hade nog dom suraste av dom suraste med oss som medresenärer.

Vi hade blivit incheckade på olika rader. Jag å barnen på en å M på en annan. Vi tänkte ännu en gång att kan ju int bli problem att byta men jodå. M frågar av gubben om han sku kuna tänka sig byta så M får sitta me familjen, nääe han hade valt den platsen å sku vila sitta där. M fråga om han då vill sitta med barnen, tjaa nog kuna han väl de kanske. Hallå! 

Os resa gick enligt protokollet å han somna å sov hela vägen. F däremot tyckte inte alls d va skoj att flyga. Sov 45min men sen 1h15min så grät han å va svårflörtad, mer eller mindre. Inte så d var så där riktigt kaos men lite sådär halv jobbigt. Så då vi landat så kommer en dam å fräser spydigt att tack för en trevlig resa! Jag blev ju så jäkla förbannad så ja sprang ikapp henne å sa att man försöker ju faktiskt sitt bästa å så sa ja att tydligen har hon inga egna barn (det där sista var ju så konstruktivt så d ryker om det men jag var så upprörd). D ju int så att man som förälder tycker d skoj då barnen e lessna i flyget. Man tar nog till mer eller mindre alla knep man har. Damen i fråga ides inte ens se på mig. Jaa, man kan själv sucka över ungar som skriker men aldrig man sku säga något åt föräldrarna. Aldra minst åt någon som har ett barn så litet som F är. D kan ju inte ens säga om d har ont i öronen eller om d något annat. Å herregud, vi kunde ju haft två barn som skrikit i kör! 

Å sen då, på flygfältet i toakön. O står å säger att mamma ja behöver kisa, kommer snart i byxorna. Gubben framför ger förtur men tanten svänger sig om å säger, Här e d faktiskt kö! Glömmer man sådär lätt hur d är att resa med barnen??

Nåja, sista flyget sedan så var d inga problem. Å nu e vi hemma å försöker hitta någon sömn i detta ljus som vi e ovana med. O fråga, mamma varför måst man sova då solen e vaken. Hmm...