Tvåsamhet

Nu e d inte många timmar innan min andra hälft anländer. Ska bli skönt att ha familjen samlad igen. Jag känner mig nog lite halv utan andra halvan. Efter dehär åren utomlands så har jag konstaterat att jag klarar mig på egen hand. Jag får uträttat d som skall uträttas. Men jag vill inte, jag vill inte låta mig börja klara av allt själv. Eller jag vill inte bygga upp ett sånt liv. Jag vill vara en del av tvåsamhet. Där man hjälps åt. Där man finns å har varandra.

Vi har några par i vänskapskretsen som nyligen valt att gå skilda vägar å d konstigt men sånt verkar smitta. Eller d känns som att d går som en löpeld, å små bränder ploppar upp på mer väntade men oxå oväntade ställen. D som att folk börjar fundera att jaha, hur har vi det, vill vi det här, finns det något bättre osv osv.

Oxå vi har (utan någonslags kris eller något sånt) inventerat vårt, det vi har. Vilket man kanske borde gör med jämna mellanrum. Vi har börjat på för 13år sedan och vi har dels växt/mognat som personer men det har oxå hunnit hända mycket i våra liv, kommit fler komponenter in i livet. 

Vi har nog pejlat läget vartefter men d kommer automatiskt upp till ytan igen då d börjar röra på sig/brytas upp runt omkring en. Riktigt nyttigt med dessa diskussioner å funderingar. Å vi e fortfarande inne på samma linje. Det vi vill göra, det vi vill uppleva, det vi bill satsa på. Det vill vi tillsammans. <3