4 års kris

Idag vinka vi hejdå åt mommo å syns nästa gång om två månader. Det e alltid skönt då mamma e här, men denna gång ännu mer. 

D inte nå länge sen vi tyckte att vi hade det så lungt å bra med fungerandr rutiner å allt går ganska sådär som smort. Attans i, att man inte lär sig atg inte tänka högt, för så fort man gjort det så händer ju något så det organiserade kaoset blir heeeelt oorganiserat. 

O har en liten livskris, utvecklingskris han går igenom. Å den tar hårt på honom. Han kan börja gråta för allt å ingenting å kastar sig på golvet (som ja misstänker att han fått av den yngre). E som ett plåster på mig å söker trygghet. Börjar gråta om jag går ut fast d bara en kort stund. Han som sovit långa tider ensam i egen säng kommer varje natt å sover i min famn. Olyckor händer nu å då nattetid. 

Stökigt har d varit i skolan med lite incidenter där han varit inblandad (både gett å fått). 

Han orkar inte riktigt vara med F hela tiden, speciellt om d varit arbetsamt i skolan så får lillebror hålla sig undan. Vilket e d värsta straffet F vet. Han älskar, för d mesta, att få hänga me brosan. Han har nog börjat säga ifrån å vill dona på själv ibland han oxå.

Sen att F har en period då allt e nej, nej å NEJ med gråt å skrik å golvliggande gör inte saken bättre. Barnens båda utvecklingsperioder går inte alltför bra ihop nu just.

Det kommer ju å går allt möjligt sånt här i perioder, men d så tråkigt att se då han våndas med sig själv å blir mer lessen då han får ett otillagsskov. Han söker sig bort för han orkar själv inte med att vara lessen. Man känner sig så otillräcklig. 

Vi har funderat lite vad det kan vara.

Läste på lite å fick ju konstatera att tydligen skall 4åringarna ha just nå sånt här å att d vill bestämma allt å blir d inte så, så går världen under. Å jå, O kan börja gråta över att d en hund som skäller fast han inte velat d. Å mardrömmar e vanligt, å jaa så gott som varje natt gråter han i sömnen eller har någon strid med något. 

Kanske e d bara en utvecklingsfas han skall igenom, kanske e d något yttre som påverkar. E det en fas så hoppas den går snabbt över å e d något yttre så får man ju justera så d blir lättare för han.

Hans å min egentid e inte mycke (lillebror en ju så gott som alltid med) å kanske han inte riktigt förstår att han har lika stor plats i mitt hjärta som F, fast F får va hemma med mig vissa dagar. Att det beror på andra orsaker.

M har rest en del nu sista tiden å O har aldrig (inte någongång) tyckt om när familjen varit på skilda håll så kanske har det gjort han otrygg. 

I skolan skall han vara som en tennsoldat så snäll å beskedlig å lyssna på läraren å orka koncentrera sig på franskan å vara handikappad med språket då han inte kan uttrycka d han vill få sagt alla gånger. Han äter lunch 11.30 å stoppar ingenting (förrutom ett godis) i sig innan ja hämtar honom 16.30. Gissa vilket humör man får med en blodsockerkurva enligt det matschemat?! 

Så på onsdagar å helgerna så äter han massor, precis som att han sku äta ikapp eller ladda upp för sämre tider. Vilket ju int e så väldans hälsosamt för kroppen. Inte e maten dålig i skolan, även om spenatgratäng å liknanda inte e någon favorit å sen suckar han då d sallad eftersom han menar att han e allergisk mot just det. :) men d väl snarare just jämna fördelningen.

Så med tanke på alltdethär så har d varit skönt att mommo kunnat erbjuda en till famn å möjlighet för egen tid åt mig å O. Han har njutit massor av att han å jag på tumis gått till å från skolan, å varit ute på små äventyr bara vi. Biblioteks och frissabesök bland annat. Man märker så stor skillnad i lugnet.