Dryyygt

O e inne i en period då han har drygt efter folk i Finland. Riktigt drygt! Överlag har han nog alltid bort alla där hemma men nu just e d riktigt besvärligt. Tårarna kommer då vi pratar hemåt. Han säger att han sku vila fara dit.  

Vi har alltid försökt ha mycke umgänge men våra föräldrar och de har alla oxå varit mycket med O då vi bodde hemma. Det e väl det som gör d svårt nu. Vanan att ha dem runt hörnet, att d viker in när de kör förbi, att få vara med då d skall göras nå. 

Och kusinen, han frågar å funderar om hon inte vill komma å leka med honom. Då ja förklarar att hon kan ju int komma med flygplan hit själv så säger han att K kan föra henne hit. :) 

Vi sitter å ser på flygplanen som snurrar över huset och funderar vart dom far och vem som e med, om d sku vara någon som kommer hit kanske. 

Hur löser man det, struntar i att höras och ignorerar problemet eller fortsätter ringa som vanligt och visar att saknad är naturligt, en del av livet även om d tar ont?!