Vi spenderade söndag kväll å delar av natten på barnsjukhuset.
O har ju varit sjukt i hög feber till och från sedan dagisstarten för några veckor sedan, men nu senaste dagarna har det varit bra igen. Istället e d föräldrarna som varit snåro å haft feber.
På söndag då O vakna så var han röd/lila bakom etta öra och örat stod utåt. Inte sa han destu mer och vi tänkte att han kanske legat på d på natten eller nå sånt. Under dagen blev örat större och rödare, men inte ett gnäll från O. Inte fick man röra och fråga man om han har pipi så sa han öra, men int nå mer än det.
Så i ett svagt ögonblick så tänkte jag att jag sku googla lite vad det kan vara och hittade att d kan vara en akut och allvarlig följdsjukdom till obehandlad öroninflamation. Fast O ha ju int haft, aldrig, nå öroninflamationer, så kändes lite långsökt även om bilderna och symtombeskrivningen lät väldigt passande.
Nåå, vi prata med föräldrar till barn som vi visste att har haft öronbarn men allt lät obekant för dem.
Så vi fick tag i bekanta som är öron, näsa och svalg spec. läkare hemma i Vasa och de var av åsikten, sådär oskåda, att vi nog skulle åka till sjukhuset och det direkt. Att det nog kan vara följdsjukdomen mastoidit, även om det är väldigt ovanligt att det utvecklas till det.
Sagt å gjort, googla fram ett barnsjukhus å dit for vi.
Efter läkarcheck så tillkallades specialist för att utesluta att det var följdsjukdomen. Han vågade inte säga, tecken på sjukdom fanns och mera undersökningar ordinerades. Öronkollar, blodprov och magnetröntgen av huvudet togs.
Magnetröntgen proceduren var, vad ska jag säga, allt annat än rolig. För att få O att ligga stilla surrades han fast på en bänkskiva. Han såg oskämtat ut som en mumie, så pass var han inlindad i gasbindor för att hållas stilla. O tyckte int d var skoj och eftersom jag e gravid fick jag inte vara med under själva plåtningen. M klädd i rymdkostym fick vara med. Inte var d roligt för han att se hur O grät av illvilja men inte var d skoj att sitta utanför och höra på hur O skrek å grät efter mamma, från utsidan heller. Sedan när dom fick på bilar som for runt i apparaten som O kunde se på gick det bättre. O sa efteråt "bilar hårt" och tyckte nog att d hade varit lite häftigt.
Slutdiskussion med specialisten hade vi nån timme efter midnatt och det som sas var: öroninflamation och begynnande mastoidit, men att då vi kom in i tid så får vi det troligen botat med antibiotika istället för operation. Återbesök om några dagar.
Så ibland löns det att googla och vara lite omsig och kring sig. Även om d först kändes lite förhastat.
O var tapper hela sjukhusbesöket och även om tiden blev lång, han grät å tyckte undersökningarna var obehagliga förstod han att tanterna å farbron behövde få hjälpa, för han hade en vinkning över till dem alla efter varje avslutad åtgärd. <3
Men fortfarande kan vi inte förstå hur vi missat att han haft öroninflamation!
Eller som vi konstatera i bilen hem, vi har levt i tron att har man öronvärk så gör det ont, ONT utav bara helsike. Att man gråter och inte kan sova eller ligga ner. Men tydligen kan man, iaf O.
Mastoidit är en infektion i kraniet, lokaliserad bakom örat. Mastoidit kan vara en mild infektion eller kan utvecklas till livshotande komplikationer. Madtoidit orsakas av obehandlad öroninflamation och har varit en ledande orsak till barnadödlighet. Idag är mastoidit mycket ovanligt i i-länder, troligtvis på grund av att man antibiotikabehandlar öroninflammation innan den hinner spridas. Infektionen behandlas med läkemedel och/eller kirurgi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar